Dagbok - början av maj.
Tankar kring processen "Förstädernas ängel":

Vill uppdatera mig igen. Sätta ord på det som är. På hela det stora i processen. Vi möts; en kort stund vet vi allt om varandra. Sedan skiljs vi igen. Hur ska vi kunna hålla kvar det ögonblicket då det stora närvarar? Då processen känns, och bränner in sig, i vårt medvetande? Precis som vi gör, lever föreställningen sitt eget liv. Människor kommer och går. Gestaltningen levs, och upplevs. Vi skapar det stora. Allt vi gör nu sätter avtryck i det vi skapar sedan. Och allt är egentligen bara ett enda stort Nu. Jag tänker: Vara nyfiken. Inte ifrågasättande, utan granskande. Vi finner närvaro genom att lyssna och att höra. Två helt olika upplevelser, med två helt skilda mål.

Vi har en knapp månad kvar till premiär. Vi har gott om tid, gott om möten framför oss. Vi kan vara lugna, för vi vet att allt det vi gör är en del av Det Stora Ögonblicket. Jag är fullständigt förvissad om att varje karaktär, varje gestaltning, varje ögonblick i föreställningen kommer levandegöra sig när stunden är inne.

Dagbok - början av mars

Vi har äntligen kommit genom hela pjäsen! Det känns som ett mastodontverk. Som en kvarleva av en svunnen tid. Så mycket mer angeläget att arbeta efter tanken om ett sagospel, där gudar och människor möts i en för oss okänd framtid, i ett inget-land, där barnprostitution och ekonomiskt fiffel är två sidor av samma mynt. Där det goda sätts på prov och visar sig inte kunna hålla måttet. En ingen-stad där det goda kräver det onda för att kunna existera. Utan det onda har godheten inget existensberättigande. ”Hur ska jag kunna vara god, när allt är så dyrt?” undrar Shen The. Och det är tyvärr fortfarande så att det är överklassen som kan kosta på sig att ta upp liftare på Autobahn (känns lite pittoreskt kanske), eller som efter en schysst middag på Claes på hörnet har råd att slänga åt tiggaren utanför tricken en hel tjuga. Och det är fortfarande underklassen som står för de konservativa värderingarna; ”Han ska väl betala som alla andra, och inte tjyvåka gratis med kommunala färdmedel!” Så, är gott lika med fattig och ont lika med rik, eller var det kanske tvärtom?

Läser i morgontidningen att Leif Zern tycker att gestaltningskonsten är på väg att försvinna. Det kan jag faktiskt till viss del skriva under på. För mig handlar all teater om att hålla karaktären. Om du kan din karaktär, faller resten sig ”naturligt”. Så, är det någon skillnad på ett ”naturligt” uttryck och ”äkta gestaltning”? Vad säger att vi inte kan gå vår egen väg och arbeta efter detta groteska kropps- och scenspråk vi har grundat för? Finna ett gemensamt språk i gestaltningen. I detta sagospel, denna teaterfantasy, finns ju allt slags utrymme vi behöver för att utforska rummet, karaktären och ögonblicket!

Ja, vi har lämnat Brecht. Vi gör en bearbetning av texten, dels för att täta ihop föreställningen och korta tidsåtgången, dels för att Brechts berättarteknik inte passar oss riktigt. Jag söker ett annat uttryck än det hans text kan ge. Den är en bra och stabil grund att stå på, men vi vill ha mer kött. Inte bara svart och vitt eller gott och ont. Att främmandegöra sig från rollen, publiken, rummet är för mig som regissör lika ointressant som ekonominyheterna för mig som privatperson. Och det vill inte säga lite! Därför stryker vi så mycket vi kan, utan att sabba själva storyn eller Brechts flöde av politisk tanke och spets i dialogen. Och, delvis på grund av detta, har vi bestämt oss för att kalla föreställningen ”FÖRSTÄDERNAS ÄNGEL, baserad på Brechts Den Goda Människan från Sezuan”.

Så, nu vet du det. Må gott, och vi hoppas vi ses till sommaren!

Mailn Westberg, regissör