”Vi måste humanisera samhället igen”

Wolfgang Rutz är en psykiater som vill se en annan psykiatri än den vi har idag. Han menar att psykiatrin sitter inne med mycket kunskap om grundläggande mänskliga behov, men att man brister i sitt ansvar att förmedla denna kunskap till makthavare. Resultatet är ett samhälle som skapar psykisk ohälsa.

Vi möts i foajen till ett av Stockholms finare hotell. Wolfgang Rutz kommer direkt från Uppsala där han arbetar som chef för hälsofrämjande psykiatri:

– Under mina resor har jag lärt mej att de finare hotellens foajéer är bra mötesplatser. En gång på 70-talet träffade jag på en av mina schizofrena patienter i baren på Hotell Sheraton: Vad gör du här frågade jag? ”Det här är det enda stället i stan där man blir behandlad som en människa” svarade han. Det stämmer faktiskt.

Debatten i Sverige enkelspårig

Wolfgang Rutz är 63 år gammal, läkare och psykiater. Han kom till Sverige från Västtyskland 1971. Han har genom åren arbetat väldigt brett inom den svenska psykiatrin. Fram till 1998 var han chef för psykiatrin på Gotland. Då erbjöds han ett chefsjobb på WHO, Världshälsoorganisationens, europeiska avdelning för psykisk hälsa:

– Jag har alltid varit intresserad av samhällsfrågor berättar Wolfgang. Genom arbetet i WHO fick jag upp ögonen för folkhälsoperspektivet. Psykisk hälsa och mänskliga rättigheter ligger mig särskilt varmt om hjärtat. Det ena är det andras förutsättning. Man uppnår inte psykisk hälsa i samhällen utan mänskliga rättigheter. Mänskliga rättigheter är en förutsättning för rehabilitering. WHO gör en stark koppling mellan de två.

2005 kom han tillbaka till Sverige och fann en psykiatri som var mer biologiskt inriktad än den han lämnade:

– Efter att ha varit borta i 8 år ute i Europa slogs jag av hur smal debatten hade blivit. Vi hade kommit betydligt längre i slutet på 80-talet och början på 90 –talet. Idag är det enbart mediciner som gäller. För 15 år sedan var det tvärtom. Då var det samma fokus på psykosociala metoder och existentiell miljö. Jag saknar komplexiteten och pluralismen.

Wolfgang Rutz menar att det behövs en ny psykiatri:

– Vi har tittat på sociala faktorer, vi kanske glömde att hjärnan kunde bli sjuk, men idag är det tvärtom. Min åsikt är att psykiatrin måste stå på två ben, neuropsykiatrin och samhällspsykiatrin. De är lika viktiga. En nydanad, humaniserad psykiatri ser hela människan i sitt biologiska, psykologiska, existentiella och samhälleliga sammanhang. Jag vill ha en ”samhällspsykiatri”.

Svensk psykiatri förlegad

Wolfgang Rutz anser att psykiatrin är för defensiv:

– Vi inom psykiatrin har abdikerat från vårt samhällsansvar. Under de senaste åren har vi fått ny neuropsykiatrisk kunskap som lärt oss att omvärldspåverkan i graviditeten, vid födelsen och i de tidiga uppväxtåren påverkar oss. Inte bara socialt utan även biologiskt. Vi vet mer nu vilka förutsättningar som måste vara uppfyllda för att ge människor bra förutsättningar men vi använder inte vår nya kunskap till att påverka samhället. Många av mina kolleger tycker att det är politikerna som ska diskutera samhällsfrågor och att vi psykiatriker ska hålla oss till hjärnan men det håller inte.

– Den här nya kunskapen om hjärnan som vi redan använder, men inte tar de samhälleliga konsekvenserna av, leder ibland till paradoxala situationer för individen. Ta en amfetaminist som blir dömd och hamnar i fängelse för att han knarkar. Där kanske han träffar på en läkare som ger honom amfetamin mot hans ADHD.

– Om vi gick ut på Sergels Torg och letade efter människor som självmedicinerar och istället gav dem adekvat behandlingskulle många slippa prostitution och fängelse. Det vore ett konkret sätt att använda den nya kunskapen på ett samhällspsykiatriskt sätt, anser jag.

Wolfgang Rutz menar att den svenska psykiatrins biologiska inriktning är förlegad:

– Här i Sverige är socialpsykiatri hopplöst ute medan den är i högsta grad levande i andra länder. Lyfter man blicken till ett internationellt plan så tror jag att det jag representerar är rätt i tiden. WHO och EU har tagit skrivningar i olika policydokument som handlar om samhällspsykiatri. Den kommer att komma till Sverige. Kanske inte nu men om fem-tio år, det är jag övertygad om.

Fyra faktorer som påverkar våra liv

WHO:s hälsokommissarie menar att den växande psykiska ohälsan i västländerna är något som våra moderna samhällen skapat själva. Wolfgang Rutz berättar:

– Det finns övertygande vetenskapliga bevis för att det finns fyra bestämningsfaktorer som påverkar vår psykiska hälsa: Det första är att man har kontroll över livet, man kan kalla det egenmakt eller vardagsmakt. Den andra handlar om vårt behov av sociala samband och sammanhang, att få betyda något för någon. Den tredje faktorn handlar om identitet, integritet och social status. Den fjärde handlar om en känsla av samband, att livet måste ha en mening.

– Vad är det i samhället som klickar när det finns alltfler människor som inte får de här behoven uppfyllda och börjar må dåligt? Det är frågor vi måste ställa oss, menar Wolfgang.

– Personligen tror jag att den professionella identiteten är viktig. Men allt färre människor får möjlighet att ha en professionell identitet, att bli bra på det vi jobbar med. Istället lever vi i ett samhälle som kräver att vi ska byta jobb femtielva gånger under ett liv. Vi ska alla vara flexibla och utbytbara.

– Vi lever också i en hjälplöshet, vi har svårt att förutse våra liv, vi vet inte vad som kommer hända med arbetet ekonomi allt. Samhället lägger sten på börda. Vi tvingar människor att utföra handlingar som är meningslösa. I en stad i norra Uppland med hög arbetslöshet tvingades 600 människor söka ett och samma jobb som blev ledigt i stan. De tvingades söka det där jobbet för annars hade de inte fått fortsatt a-kassa eller socialbidrag eller vad de nu hade. Det är fullkomlig meningslöst och spär på känslan av att man inte har kontroll över sitt liv. Det är förödande för integritet och identitet och ökar den psykiska ohälsan.

Politikerna har ansvar för psykisk miljö

– Vi måste humanisera samhället igen. Vi måste ta hänsyn till att människan är både kropp och själ och det här är inget flum. Det finns mycket forskning som visar att det är den här vägen vi måste gå.

– Vilka bevisade faktorer i samhällsbygget måste vara uppfyllda för att människan ska må bra? Ingen ställer dessa grundläggande frågor. Politikerna är inte onda. De gör vad de tror på. De flesta vill gott men det är här psykologin och psykiatrin har ett ansvar som vi måste ta: Vi måste ge politikerna den här kunskapen och de här perspektiven. Vi kan göra en jämförelse med miljön och miljöpolitiken. Politikerna har ju till sist accepterat att de har ett ansvar för miljön, den fysiska miljön.

– I takt med att vårt miljömedvetande ökat har vi börjat införa miljökonsekvensanalyser inför varje större beslut. Vi värnar jättemycket om pippifåglar i skogen men vi värnar inte lika mycket om människan som art och hennes levnadsvillkor. Politikerna måste inse att de också har ett ansvar för den psykiska miljön. Därför har jag föreslagit psykiska hälsokonsekvensanalyser. Det skulle kunna vara ett verktyg för att hejda den avhumanisering av samhället som pågår.

– Med hjälp av de fyra bestämmelsefaktorerna kan vi identifiera de faktorer som gör att vi får förutsättningar för att må bra. Vi borde hela tiden diskutera olika saker och företeelser med de fyra bestämmelsefaktorerna för ögonen innan stora reformer görs.

Hittills har ingen politiker nappat på hans förslag.

Mycket kan göras redan nu

Trots allt är Wolfgang Rutz optimistisk:

– Vi pratar om klimatkatastrofen. Alla är medvetna om den, men det ligger ännu en katastrof och lurar bakom hörnet, den psykiska ohälso-katastrofen. Det är dags för en ny medvetenhet om det och jag tror att den är på gång. Jag tror att om 20 år så har humanekologin slagit igenom. Då lever vi i bättre samhällen Jag kan säga det med visst fog eftersom de här frågorna redan finns på agendan hos WHO, EU och FN.

– Mycket kan göras redan nu. Även av vi som individer. Vi behöver inte förlora oss i någon stor generell samhällskritik. Genom att själva agera för ett mänskligare samhälle börjar vi förändra samhället. Vi måste starta solidariseringsprocesser. Vi som jobbar inom psykiatrin, på socialkontor eller som på andra sätt möter utsatta människor har ett särskilt ansvar att ta. Vi kan förändra vårat bemötande av klienter och patienter. Det är en viktig början.

Jag tackar för intervjun. Vi kliver ut från det snofsiga hotellet och hamnar på gatan där stressade stockholmare skyndar hem efter ännu en dag på jobbet. Vi tar farväl. Utanför Centralen sitter en påtänd, tandlös, hemlös man och tigger pengar. Jag kommer att tänka på ett replikskifte under intervjun:

Du pratar om avhumanisering? När jag hör ordet avhumanisering tänker jag på Nazi-Tyskland eller Stalins Sovjet?

– Avhumanisering och totalitarism hänger inte ihop, svarar Wolfgang. Avhumanisering kan även ske i god demokratisk ordning.

Text: Per Sternbeck