Nu har vi snart kommit halvvägs in i repetitionsperioden – hur känns det?
– Med tre ord ”det känns bra”. Det kommer ju bli stressigt på slutet som det brukar kännas, men så skall det väl vara. Men jag tror inte det blir panik!
Hur tycker du repetitionerna har gått?
– Vi har hunnit långt. Nu börjar arbetet med att kunna text, danssteg och övergångar. Men jag skall öva mer på dansstegen, man är ju inte 30 år längre…
Så du skall dansa, hur går det med höften?
– Hittills har det gått bra. Tack och lov skall jag inte hoppa jämfota, och höftrörelse kan jag ju!
Har det varit svårt att vara ensam på scen, när du i vanliga fall har flera skådespelare runt om dig?
– Nej, inte ännu. Det blir en utmaning och intressant att spela ensam, mot röster från en skiva. Det kan ju bli ett stressmoment i början, men det skall nog gå. Hittills har Per [regissör, red. anm.] läst alla röster i sin takt, så jag får se om jag hinner med [med de inspelade rösterna]. Men det är roligt, och jag har aldrig spelat själv på scen tidigare.
Du är morfar egentligen, hur är det att vara en jävla farfar nu?
– De är ganska lika i sättet tror jag.
Vad tycker du om pjäsens innehåll?
– Den är ganska skruvad, men det framträder mycket av verkligheten. Läkemedelsföretagen har tabletter mot allt och bara för att man blir äldre skall man ta den ena efter den andra. Men tanken på döden finns ju alltid. Vid 40 sa man att man hade halva kvar – nu har man kanske kvar 10-15%?
Har arbetet gett dig en ny glöd i ålderdomen?
– Att vara med i en pjäs det är ju alltid en kick, och denna gång blir det extra speciellt eftersom jag är ensam.